Pilgrimsmat skapar levande landsbygd längs Birgittaleden

Alla vägar bär till Rom sägs det, men kanske bär de också till Vadstena vid Vätterns östra strand. Varje år tar Vadstena emot besökare från hela världen som kommer för att besöka Europas och pilgrimernas skyddshelgon, Heliga Birgitta och hennes reliker i Klosterkyrkan. Vadstena är Sveriges största pilgrimsmål och slutpunkt för alla de pilgrimer som vandrat längs S:t Birgitta ways, som lederna kallas.

För att underlätta för vandrare och samtidigt verka för en levande landsbygd ser Pilgrimscentrum i Vadstena stor potential i att utveckla matupplevelsen längs vägarna. Eva Hagström har med hjälp av kollegor och matexperter bedrivit projektet Pilgrimsmat med syftet mer mat, mer hållbar mat och mer spännande mat länga pilgrimslederna.

- Fler och fler är intresserade av att pilgrimsvandra, och när man pilgrimsvandrar genom landskapet så går man bokstavligen genom maten. Man vandrar längs åkrar och ser alla de här fina råvarorna. Då vill man också kunna äta dem när man kommer fram på kvällen, säger Eva Hagström, projektledare och agronom med lång erfarenhet av ekologisk odling.

Eftersom det har varit svårt att hitta mat på landsbygden när Eva själv har vandrat kom idén att göra något åt saken. Med stöd från EU:s jordbruksfond för landsbygdsutveckling kunde Eva och kollegorna på Vadstena Pilgrimscentrum dra igång ett arbete för att identifiera medeltida grödor och skapa matupplevelser.

Råvaror från medeltiden

- Jag visste ju att klostret var en av landets största jordägare så det måste ha odlats en hel del. Jag tog kontakt med kulturväxthistorikern Matti Leino som letade i källmaterial efter de råvaror som fanns på medeltiden då Heliga Birgitta levde, berättar Eva.

Matti Leinos efterforskningar resulterade i en sortlista med 21 stycken olika grödor. Rättika, kål, brunkörsbär, skuggmorell, östgöta gråråg och östgöta gulärt för att nämna några.

- En del av de här grödorna fanns att köpa frön till och en del fanns bara i genbank. Vi raggade tag i frön och satte igång ett gäng att provodla. Den första skörden gav vi till Mattias Dahlgren (stjärnkock vid Grand Hotel i Stockholm) för att utveckla mat för en pilgrim. Han skapade direkt ett koncept för den goda frukosten, mat på vandring och den delade måltiden, berättar Eva.

Recepten finns nu för alla att använda och inspireras av. Särskilt intressant kan de vara för de som erbjuder sängplatser som ett ”Pilgrims welcome” om de vill utöka boendeerbjudandet med att servera pilgrimsmat.

Pilgrims welcome är en slags märkning, lite som White guide, som du kan få om du har ett erbjudande till pilgrimer, berättar Eva. Det kan vara platser att bo på längs leden såsom hembygdsgårdar, kyrkor, hotell och bed and breakfast. Idag finns det ett sextiotal Pilgrims Welcome bara i Östergötland. En del ordnar med community table där ensamma vandrare kan få äta tillsammans med andra.

- Jag ser så mycket potential i det här. Pilgrimsgruppen gillar riktiga grejer och lämnar inget skräp. De blir superglada om det är någon som säljer ägg och sneda morötter längs vägen, säger Eva.

Söker fler odlare

För att visionen om pilgrimsmaten ska nå sin fulla potential krävs att det är fler som odlar grödorna och att råvarorna sedan hittar hela vägen fram till vandrarna via lokala restauranger.

- Om vi ska nämna några som inspirerats av pilgrimsmat så är det finkrogarna Starby hotell i Vadstena och restaurang Jord i Linköping. Babette i Linköping bakar bröd som är ett resultat av vårt arbete. Mykinge försöksgård är ett Pilgrims welcome utanför Huskvarna som odlar flera av grödorna som de lagar pilgrimsmat av. En favorit är deras humus på gråärt, berättar Eva och fortsätter:

- Vi har även haft vandringar där jordbrukarna tagit emot på gårdarna, berättat om sina odlingar och serverat mat.

Vad är det viktigaste ni har åstadkommit inom projektet?

Det har kommit ut mycket konkret ur vårt arbete. Jag är fascinerad av hur bra grödorna var. De har visat sig vara fantastiska grödor som är robusta, klarar torka och blöta och som är motståndskraftiga. Och de är så goda att de passar på en finkrog.

Jag är glad över att vi nu är rustade att kunna dra detta vidare. Det känns som vi har ett verktyg för att kunna utveckla pilgrimsvandring i Sverige. Det känns så rätt.

Vilken plats längs Birgittaleden är din favorit? Vad vill du helst äta där?

Jag väljer att sitta i vindskyddet vid retreatgården Vättershus och titta ut på solnedgången över Vättern. Där vill jag sitta och äta stuvade gula morötter och bröd bakat på Uppsala lantvete och Östgöta gråråg. På brödet lägger jag hummus gjord på gråärt och till det dricker jag en Heliga Birgitta öl från Vreta kloster bryggeri.

Varför ska man pilgrimsvandra?

Motivet för pilgrimsvandring kan vara väldigt olika. Det finns pilgrimsvandring i alla religioner och har funnits i alla tider. Den moderna pilgrimsvandringen handlar om att få en paus och tid för eftertanke. Människor vandrar ofta vid brytpunkter i livet då det finns ett behov av att hitta tillbaka i sitt eget liv – att hitta sin väg framåt. Det som skiljer vanlig vandring med pilgrimsvandring är att man lägger fokus på den inre vandringen - känslan av att bli del av en något större och att komma ner till det viktiga. Det är tydligt att det sällan är religiösa skäl som gör att man börjar vandra, men att man har en andlig upplevelse när man kommer fram.

Och hur var det med det gamla päronträdet?

Jo, i Matti Leinos efterforskningar hittade han anteckningar om ett 800-år gammalt päronträd i Kärnskogen i norra Östergötland på gränsen mot Örebro län. Eva begav sig dit för att titta på trädet, men det visade sig ha blåst omkull under vintern och inga spår fanns. Det fanns heller inga frön sparade i genbanken och ingen hade tagit ympris från trädet när det levde.

- Jag ringde till Matti och sa att vi tyvärr missade ett 800 år gammalt päronträd med bara några månader. Han uppmanade mig då att leta efter ris på platsen. Jag åkte tillbaka och rotade och hittade kvistar med liv i. Hans Naess, som också ingått i projektet, lyckades ympa ett antal och nu har vi 10 träd som vi placerat ut på säkra platser. Vi kallar det för Nunneträdet från Kärnskogen, berättar Eva och fortsätter:

- Det sägs att munkarna gick från Riseberga kloster (vid Fjugesta i Närke) till nunnorna i Vadstena. De stannade alltid vid Kärnskogen och vilade. Så kanske kom päronträdet från en kärna som en munk spottade ut för 800 år sedan.