Sjömansbiff nämns första gången i slutet på 1800-talet. Det är en rätt som huvudsakligen består av nötkött, potatis och lök som varvas i en gryta. Ingredienserna kokas samman i ugn i buljong och mörkt öl. Kryddningen kan variera men salt, peppar, timjan och lagerblad ska traditionellt finnas med.
Innehåll/ingredienser
Sjömansbiff innehåller nötkött, potatis, lök, salt, peppar, timjan, lagerblad, buljong och mörkt öl.
Tillagningsmetod och tillbehör
Nötköttet i Sjömansbiff utgörs ofta av tunt skuret innanlår eller, om man vill ha ett saftigare kött, av centimetertjocka skivor av utskuren ryggbiff. Köttet varvas i en gryta med lök och potatis. Vanligtvis bryns dessa ingredienser först.
Sjömansbiff kryddas med salt, peppar, timjan och lagerblad. Ofta förekommer även kryddpeppar och emellanåt också mald nejlika. Därefter slår man på mörkt öl, gärna porter, och ox- eller kalvbuljong. Grytan sätts sedan in i ugn där allting kokar samman tills köttet är mört. Potatisen ska dock helst fortfarande hålla samman. När maten tagits ut ur ugnen strör man hackad persilja över. Det är vanligt att man äter saltgurka till sjömansbiff och ibland även senap och gröna ärtor.
Geografisk utbredning/koppling till platsen
För landskapet Blekinge, med sin förhållandevis långa kust, har sjön alltid fungerat som skafferi och erbjudit en möjlighet till utkomst. Sjömansbiff har fått sitt namn för att det var praktisk att laga en hel måltid i en och samma behållare ute till havs. Att man kokar maten i öl sägs på samma sätt bero på att kvaliteten på vatten ofta var osäkrare än på öl ombord på en båt.
Av ingredienserna har troligen potatis den starkaste kopplingen till Blekinge. I början av 1800-talet var Blekinge det län i landet med störst potatisodling av den totala åkerarealen. Blekinge stod då för 13-14 procent av potatisskörden i Sverige.
Historia kopplat till matkultur/ tradition
Sjömansbiff dök upp mot slutet av 1800-talet och omnämns, enligt Richard Tellström, mathistoriker och docent i måltidskunskap, i restaurangmiljö i Stockholm 1888 och i Göteborg några år senare.
Richard Tellström för vidare fram att rätten liknar laxpudding och sillpudding, men får anses enklare än dem med sitt fåtal, för tiden billiga, ingredienser. ”Oxkött var vid den här tiden ingen dyrbarhet då hela det svenska jordbruket använde mängder med oxar som dragare, så det var en löpande utslaktning. Rökt och saltat kött från Hamburg, hamburgerkött, kunde också användas i Sjömansbiffen och det var en vanlig importvara från kontinenten vid tiden. Priset på hamburgerköttet var inte heller överdrivet högt; 75 öre per kilo att jämföra med smör som samtidigt kostade 1:90 kr per kilo”.
Det förekommer uppgifter om att rätten tidigare även gått under namnet Biff Nelson, efter den brittiske amiralen Horatio Nelson. Rätterna är snarlika även om Biff Nelson görs på skivor av biffstek i stället för Sjömansbiffens innanlår och dessutom kokas i sky och inte med buljong och öl.
Biff Nelson finns med i Charles Emil Hagdahs kokbok från 1879 under namnet ”Ångstekt biffstek eller Biftecks à la Nelson”. Enligt Richard Tellström är det ”vid den här tiden i 1800-talets slut som man börjar uppkalla maträtter efter berömda personer. Men det talar också för att rätten först uppträder i borgerskapets miljö, på restaurang eller liknande, för grovhuggna skeppare, matroser och fiskare hade inget behov av kalla rätter för några borgerliga namn som ärade örlogsmän som Nelson. Ombord på ett fartyg/fiskebåt hade den här rätten nog bara hetat kött- och potatisgryta, om man ens hade haft kött med sig ut på sjön när man hade tillgång till gratis fisk hela tiden”.
