Smaka Sverige

Struva

Nyfriterade struvor i en träkorg.

Struvor. Foto: Camilla Bender Larson.

Kategori

Bröd och bakverk

I produktion sedan

1700-talet

En struva är ett flottyrkokt bakverk som bakas med hjälp av ett struvjärn. De ofta stjärnformade struvorna bakas ofta till jul, men har tidigare även förekommit vid kalas, bröllop och begravningar. Struvor förekommer även som högtidsbakverk i Finland, men där är de främst förknippade med valborg och första maj.

Innehåll

Innehållet i struvor kan variera, men de flesta innehåller ägg, strösocker, mjölk och vetemjöl. I vissa recept används bara äggulan och i andra recept byts mjölken ut mot gräddmjölk. Till friteringen används olja. Struvorna doppas till sist även i strösocker som garnering.

Processen

Vid bakning av struvor rörs alla ingredienser ihop till en slät smet och oljan till friteringen hettas upp. Struvjärnet som ger struvan dess karakteristiska form plockas fram och värms i fettet i några minuter. Struvjärnet doppas i smeten ett ögonblick och hålls sedan över den heta oljan i några sekunder tills smeten stelnat och blivit matt. Sedan sänks struvjärnet ner i oljan tills struvan fått en guldbrun färg. När struvan lossats från järnet doppas det i strösocker. Processen upprepas för varje struva.

Geografisk utbredning och historia

Bakverk liknande struvor är kända i Alsace, Frankrike, åtminstone sedan 1600-talet. Ett struvrecept på tyska är känt från 1742. I Sverige introducerades troligen struvor som en delikatess för överklassen vid fester och högtider under 1700- och 1800-talet. I Sverige är struvor främst förknippade med Skåne, men förekommer på fler platser. I gamla kokböcker klumpas recepten på struvor ihop med våfflor, rån, munkar och klenäter.

På Matkult.se kan man läsa en uppteckning från 1961 i Uppsala där Gunnar Skogsmark född 1904 delar med sig av sina minnen av struvbakning:

”Struvorna var lövtunna och bakades på så sätt att ett sk struvjärn doppades i färdiggjord smet och hölls sedan ner i kokande flottyr, tills struvan blev guldbrun, då man lyfte järnet och genom att smått knacka till det med skaftet mot någon metallkant e dyl fick struvan att släppa järnet. Järnet hade någon ”omringad stjärnfigur” som sedan blev struvans form. Struvan sockrades i varmt tillstånd efteråt med vanligt socker. Den åts som förrätt till het buljong (helst vintertid) på kalas, begravningar och bröllop. Barn var alltid intresserade av detta bak, och runt spisen stod vi och såg på, hur mor gjorde. Vi ”spekulerade” alltid på, att en och annan av struvorna skulle falla sönder, ty de var mycket spröda och de trasiga fick vi äta upp. Någon gång användes struvor också som småbröd till kaffe eller te.”

Struvor har även lång tradition i Finland. Men där är det vanligt att dricka mjöd och äta struvor på valborg och första maj.

Uppdaterad