Nu är det snart dags att skala potatisen till julens traditionella ansjovisgratäng som går under namnet Janssons frestelse. Men vem var den där Jansson egentligen och hur fick rätten sitt namn?
— Det var min farmor Elvira Stigmark som, efter att 1928 sett filmen Janssons frestelse, serverade ansjovisgratäng under namnet Janssons frestelse, berättar Karin Stigmark, som nu vill föra familjens berättelse vidare.
Vi tar det från början.
Annandag jul 1928 har filmen Janssons frestelse premiär på biograferna. För manus och regi sår Sigurd Wallén som tidigare satt upp ett folklustspel med samma namn på Folkteatern i Stockholm. I filmen spelar den populäre Edvin Adolphson rollen som storbonden Gunnar Jansson som förälskar sig den ruinerade Baron Casimir von Wernes dotter.
Fru Elvira Stigmark som är en stor Edvin-entusiast, ser filmen och blir förtjust. När hon några dagar senare har bjudning beslutar hon sig för att servera anjovisgratäng gjord på potatis, ansjovisfiléer, gul lök, smör, grädde och skorpmjöl. Med inspiration från filmen serverar hon gratängen som ”Janssons frestelse” och rätten gör succé.
Att göra som Elvira och servera en anrättning med anjovis var inte ovanligt vid 1900-talets början. Anjovisanrättningar med olika recept var vanliga i kokböckerna redan i mitten av 1800-talet, men då oftare med ägg än med potatis. De benämndes då ofta anjovislåda. Vid sekelskiftet började recepten innehålla potatis och kallas för ansjovisgratäng.
Efter att Elvira 1928 ska ha serverat anjovisgratäng med nytt namn sprider sig Janssons frestelse från kök till kök och hamnar så småningom i kokböckerna. Janssons frestelse finns bland annat med i Tore Wretmans bok ”Husmanskost” från 1967. Och idag är det ingen tvekan om att det ska vara Jansson på julbordet.
— I slutet av sitt liv sa farmor till min far att ”det var lustigt att mitt infall om den där Jansson skulle bli så populärt”, berättar Karin Stigmark, som gärna lagar frestelsen enligt familjereceptet till jul.