Nu nalkas midsommarafton, en av Sveriges största högtider. Förutom dans, lekar och blomsterkransar så får maten ett stort fokus denna dag. De allra flesta förknippar en svensk midsommar med sill i alla dess former, nyskördad färskpotatis, syrlig gräddfil och hackad gräslök. Maten sköljs gärna ner med brännvin och öl. Och självklart ska det serveras saftiga jordgubbar till efterrätt.
Nu är drömmen om det som vi idag ser som traditionell midsommarmat bara några dagar bort. Men hur långt tillbaka i tiden sträcker sig våra traditionsenliga midsommarprodukter och råvaror egentligen?
Sillen har ända sedan 1500-talet varit en självklar föda i Sverige. Den var både vanlig och lättåtkomlig, vilket bidrog till att den förr åts i princip varje dag. Sillen var oftast saltad, surjäst, rökt eller inlagd i oxiderad öl.
Under 1700-talet började vi äta kryddsill vid festtillfällen. En typisk kryddsill är den populära matjessillen som ofta väljs till midsommarbordet. Sillen lagras på tunna innan de rensas och packas i konserver. Där får sillen sällskap av en speciell kryddblandning som innehåller socker, kanel, kryddpeppar och nejlika. Ibland innehåller den även sandelträ. Det var först under 1900-talet som det blev vanligare att lägga in sill i ättikslag.
Sillen har betraktats som fattigmanskost men är idag en tydlig tradition för svenskar vid högtider och många kan inte tänka sig att fira midsommar utan den.
”Brännvinsbordet”, även kallat S.O.S., var något som kom till på 1600-talet. Det var en stående förrätt där det ingick smör, bröd, ost och en salt sill. Till det dracks det tre sorters brännvin. Denna tradition finns även kvar idag, fast oftast benämnt som ”sill och nubbe”. Det sägs även att en sill behöver simma tre gånger för att bli helt fulländad; först en gång i havet, sedan en gång i ättika och till sist i brännvin.
Efter andra världskriget kunde vi unna oss en mer varierad kost och fick bättre kvalitet på maten. Och det var först då som gemene man kunde äta färskpotatis utan att kalla det för ett slöseri med mat. Det tyckte man tidigare när matresurserna var knappa eftersom färskpotatisen åts utan att ha blivit helt fullvuxen.
Jordgubben (Fragaria × ananassa) uppstod genom en korsning mellan två amerikanska smultronarter som skedde första gången på 1740-talet. På 1800-talet såldes jordgubben under namnet ananassmultron och då ofta via frö. Smaken var outvecklad till en början. Efter hand har man förädlat fram mer smakrika och söta bär. Vissa sorters jordgubbar går att odla långt norrut. Ofta ger de svala nätterna och de långa dagarna en bättre kvalitet på smaken. Den svenska jordgubbsodlingen tog fart under första hälften av 1900-talet.
Traditionen med den nu självklara midsommarmaten - sill med färskpotatis och en liten nubbe och jordgubbar till efterrätt - är alltså en relativt ny och modern kombination. Även om just sill och nubbe har hängt med sedan 1600-talet.