Senap är känt sedan medeltiden. Senap, som egentligen är ett samlingsnamn för flera arter, används främst som krydda.
Senap, som egentligen är ett samlingsnamn för flera arter, som svartsenap (Brassica nigra), vitsenap (Sinapis alba) och sareptasenap (Brassica juncea). Växten har fettrika frön som också använts för olja även om dess största användningsområde är som krydda.
Det finns många lokala varianter av senap i Sverige. Variationen i produkten senap är stor beroende på vilken art som används, innehållet av sötningsmedel, malningsgrad och ättikshalt. Den skånska senapen är grövre och mörkare medan i Östergötland är den slät, stark och söt.
Den vanligaste senapsväxten är svartsenapen. Det är en ettårig växt som tillhör kålsläktet. Svartsenapen, eller Brassica nigra, en växt som genom långvarig odling spridit sig i så gott som hela Europa liksom i andra världsdelar. Den har pardelade blad, gula blommor och mellan fröna något insnörda skidor. Fröna är trinda, svarta eller mörkbruna. Svartsenap har framförallt odlats i södra Sverige.
Även gul senap, Sinapis alba, en gammal kulturväxt från medelhavstrakterna. Den är en saftig, ettårig ört medljusgula blommor och utstående, grov-håriga skidor. Fröna, som är något större än de förstnämnda arterna, äro gula, varför det latinska namnet vitsenap är vilseledande. Den användes ungefär som svartsenap och ofta i blandning med den.
Sareptasenap, Brassica juncea, används främst för framställning av fransk senap.
Senapsfrön samt olja och pasta från pressade och malda senapsfrön har i långa tider använts som läkemedel. Som exempel kan nämnas att senap användes för att avvänja spädbarn från att amma (1649). Från 1600-talet finns också speciella senapskvarnar omnämnda