1600-talet
Traditionellt tillverkas filbunke genom att oskummad och opastöriserad mjölk surnar av sig själv med hjälp av de naturliga mjölksyrabakterierna som finns i mjölken. Mjölken tjocknar och får en konsistens likt dagens filmjölk. Då mjölken till filbunken traditionellt inte heller är homogeniserad bildas ett gräddlager på ytan av filbunken. Traditionellt äts filbunken med socker, ingefära eller kanel och smulat knäckebröd.
Den har varit spridd i stort sedd över hela Sverige, men har ätits i olika sammanhang och varit kopplade till olika traditioner.
Ordet filbunke eller ”fillbunk” har använts sedan 1600-talet. Då produktionsmetoderna genom pastörisering och homogenisering av dagens filmjölk är annorlunda jämfört med den traditionella filbunken så skiljer sig produkterna åt. Det var i första hand grädden ovanpå filbunken som man ville åt.
Ursprungligen var det:
”En mjölkbunk med påliggande grädde, som till välfägnad sattes fram för vänner och vägfarande, som kommo på besök i fäbodarna - en gästfrihet, som naturligtvis måst försvinna, i mån som luffare, lösa skogsarbetare och fotvandrande turister blifvit allt talrikare i fäbodarnas eljest fridfulla lötgångar.” Fillbunk kunde sålunda endast förekomma i fäbodarna.
”Filbunke och filmjölk i modern mening föraktade man djupt. Uppstod sådan någon gång spontant vid kvalmiga åskväder, kallades den »grösslnmjölk» (ordet är oåtergifbart med vanliga ljudtecken) och ansågs oduglig till människoföda. En gammal gumma, som en gång ombads att tillreda filbunke, kunde endast med svårighet förmås att »fördärfva gusslånet».”
I delar av landet har filbunke varit tät sammankopplat med midsommarfirandet, som uppteckningar visar.