1400-talet
Lutfisk är en maträtt som består av torrfisk som blötlagts i vatten och därefter i lut innan den slutligen sköljs i vatten och kokas. Matberedningen härstammar antagligen från Nederländerna och norra Tyskland och är känd sedan medeltiden. Idag lever traditionen endast kvar i Norge (lutefisk), Sverige och Finland (lipeäkala) och tillhör jultraditionerna i dessa länder.
Fisk lutades i Sverige redan på 1400-talet. Det var framför allt spillånga och gråsej som användes. Den billigaste råvaran var torkad gråsej. Enligt Olaus Magnus fanns det fiskblötare i Stockholm på 1500-talet.
Den äldsta notering som finns om svensk lutfisktradition är från Linköping och biskop Hans Brask som enligt historien festade på lutfisk med mandel, russin och ärtor under fastan. Lutfisk är den enda rätt som varit älskad festmat i Sverige året runt i över 500 år.
Förr åt man lutfisk till helger och fester under hela året. I Gustav III:s hov njöt av den blötlagda fisken under hela våren och på bondbröllop i Skåne serverades fisken varje dag under de veckolånga bröllopsfesterna.
Idag är all svensk lutfisk långa som landas av norska fiskare. Den fiskas i vattnen utanför Irland, söder om Island, norr och väster om Skottland mitt ute i norra Atlanten.
Torrfisk är den äldsta formen av konservering för fisk som man känner till. Vikingarna kunde tack vare denna teknik göra sina långa resor ut i världen. Idag torkar man stora volymer inomhus i stabila kontrollerade klimatkammare. Detta ger en jämn och bra kvalitet men det gäller också att man har en perfekt råvara att utgå ifrån.
Produktion av saltfisk förekom också redan på vikingatiden men det var först när man kom igång med att producera rikligt med salt under medeltiden som denna produktion riktigt tog fart.
En eventuell certifiering måste bli en flernationsansökan tillsammans med Norge.