Lyckad äppelodling i norra Sverige ger bästsäljande cider

För tolv år sedan började Andreas Sundgren, grundare av Brännland Iscider, göra iscider i källaren i Brännland i Umeå. Iscider är inte en vanlig cider utan ett stilla dessertvin gjort på äpplen som med hjälp av naturlig vinterkyla fryses till is innan alkoholjäsningen startar.

Numera har verksamheten sedan länge flyttat till ett cideri i Vännäs tre mil från Umeå där man producerar cirka 100 000 flaskor om året. Äpplena, 150 ton om året, köps i hög utsträckning in från Skåne. I dag levererar Brännland Iscider till restauranger i hela Europa och vinet serverades även vid Nobelfestligheterna i Stockholm förra året.

Provodling av tåliga äpplen

Målet har länge varit att hämta råvaran lokalt. 2014 och 2016 började man därför i mindre skala att provodla tåliga äppelsorter som skulle klara det nordliga klimatet.

– Vi fick rådet att inte ens försöka, för det sas att det inte skulle gå att odla äpplen här. Men det bästa sättet att få mig att göra saker är att säga att det inte går, säger Andreas Sundgren.

De första provodlingarna sattes: 250 träd i Burträsk och drygt 1 200 på Röbäcksdalen utanför Umeå.

– Det var troligtvis världens nordligaste äppelodlingar och de första kommersiella i Västerbotten, säger Andreas Sundgren.

Blodad tand och nya lärdomar

Detta gav blodad tand och nya lärdomar. Några år senare påbörjades en projektplan för finansiering av ett storskaligt odlingsprojekt. I slutet av 2019 fick projektansökan grönt ljus av Jordbruksverket för finansiering via EIP-agri. Projektet innebar plantering av cirka 12 000 äppelträd och är ett samarbete med lokala lantbrukare, LRF, Länsstyrelsen Norrbotten, experter, nationella och internationella intressenter. Sammanlagt är det cirka 40 olika sorters äpplen som ska klara en kort säsong, blomma sent, vara köldtåliga och ha en bra lagringskapacitet.

– Med hjälp av 15-20 odlare från Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland har vi planterat äppelträden i olika lägen. Syftet är att ta reda på om det går att odla äpplen kommersiellt i vår region och vilket som i så fall är bästa mikroklimatet.

Innovationen består av två saker, menar Andreas Sundgren. Dels att man testar att odla äpplen så långt norrut, dels ett nytt sätt att plantera på som kombinerar traditionella och moderna planteringstekniker.

Provar “dry farming”

– Vi odlar i mikroklimatfickor som utgår från metoden “dry farming”, alltså utan bevattning, näringstillförsel eller växtskyddsmedel. Vi tror att det finns en lönsamhet med en ganska liten arbetsinsats. Vi provar oss fram. Men poängen är inte att få stora mängder likartade äpplen, utan att tillåta alla former, färger och storlekar. Huvudsaken är att de är fullpackade med smak.

Det finns ingen lärobok som beskriver hur man odlar i ett subarktiskt klimat, menar Andreas Sundgren, som säger att man har fått lära sig på egen hand allt eftersom.

– Vi har med tiden förstått hur djupt vi ska plantera träden och hur gamla de måste vara när de ska ner i jorden. I mildare klimat planterar man väldigt unga träd för att det är det minst kostsamma sättet att etablera en odling. Här uppe behöver man plantera större, tvååriga träd som alltså är dyrare i inköp. I gengäld kommer frukten tidigare. Träden klarar också de första säsongerna bättre.

Man har nu börjat skörda lokala äpplen, och det visar sig att iscider från äpplen odlade i nordliga klimat har något som särskiljer dem från äpplen odlade längre söderut.

Särskild smak

– Iscider från västerbottenäpplen har en egen ”terroir”, en särskild smak från just denna region. Både syran och tannin­uttrycket verkar vara naturligt högre än i södra Sverige, vilket är något som vi vill fortsätta att locka fram.

– Här är växtsäsongen kort. Äppelträden har 90 dagar på sig att sätta frukt och mogna. Och de ljusa sommardagarna i norr förändrar frukten som får tjockare fruktskal, vilket är en fördel. Det sitter mycket smak i skalet.

När det gäller finansiering genom innovationsstödet säger Andreas Sundgren att man fått god hjälp av Jordbruksverkets handläggare, men att systemet som sådant inte är så väl anpassat till en bred grupp projektägare, som i deras fall.

– Vår innovation kräver just en bred grupp projektägare och i dagsläget är systemet inte anpassat för det. Ibland blir det verklighetkollisioner och kontraproduktivt för de syften som medlen har. Det är något man bör se över. Sedan är det givetvis en ynnest att få stora projektmedel och projektet hade inte kommit i gång utan EU-stödet.

TEXT: Colette van Luik